Förbannade perfektionist

Jag kämpar ännu på med min gradu. Undersökningen är till 87,5% gjord och för tillfället rotar jag i intervjuerna för att hitta svaren på mina forskningsfrågor. Jag är sååå nära slutet. Varför känns det då så himla motigt?! I’ll tell you: för att jag gör detta dubbelt så svårt som det är. Egentligen vill jag bara hafsa ihop texten, lämna in avhandlingen, bli godkänd med minsta möjliga marginal och aldrig behöva blicka tillbaka. Men då jag är en hopplös perfektionist när det gäller de arbeten jag gör. Jag skriver om meningarna fem gånger. Jag försöker hitta mer lämpliga synonymer för att riktigt få rätt nyans på det jag vill säga. Just nu är jag i en fas när jag tycker hela min undersökning är ett bottennapp och jag nästan är redo att göra allt från början. Men nej, jag gör ju förstås inte det. Jag måste locka fram slarvmajan i mej och bara få det här gjort. Den 14-åriga eran är alldeles snart över. Måste få in det i skallen.

20131112-103810.jpg

Spökande samvete

En mamma ska inte vara sjuk. Iallafall inte jag. Jag märker att det är länge sen jag varit i den här sitsen för jag har riktigt svårt för den. Det är tredje dagen jag är sängliggande, snorfylld och med spränghuvudvärk. Termometern kommer knappt över 37, men så brukar jag nästan aldrig ha feber heller.

Mitt samvete lider fruktansvärt. Framförallt gällande min familj. Där ligger jag under filten på soffan, försöker leka med Juni som sitter i min famn, försöker förhöra Nellie på engelskaläxan, försöker med min pipiga röst engagera Nicholas i att berätta hur dagen varit. Och jag känner mej såååå värdelös och eländig som mamma. Jag tillåter mej helt enkelt inte att vara sjuk, men min kropp ser till att jag inte kan annat. Det är en vanlig liten flunssa. Jag är inte dödssjuk som det nästan låter nu när jag läser de tidigare raderna.

Min färska äkta man är en klippa. I alla lägen! Han knarrar och marrar inte för att han får dra hela lasset några dagar. Ändå tycker jag mej höra en irriterad ton i hans röst när han tömmer diskmaskinen, gör Juni klar för natten, matar katterna. Jag antar att det endast är mitt lidande samvete som spelar mej ett spratt.

Två värdefulla vardagar har gått till ”hukka”. Jag BORDE handla, BORDE baka inför marknaden i barnens skola i helgen, BORDE skicka ut några mail i egenskap av klassmamma, BORDE hämta vinterdäcken jag har beställt och BORDE gå på ett utvecklingssamtal idag. Och så BORDE jag verkligen skriva på min gradu. Herregud, två dagar gick och jag fick INGENTING gjort. Istället somnar jag på soffan (efter att i pyjamas fört Juni till dagis) och sover djupt i tre timmar.

Men inte ens i sömnen får mitt samvete vila. Jag är plötsligt tillbaka i det hus där jag levde mitt förra liv, där Nellie och Nicholas fick sina första år, en fjuttig del av sina liv, tillsammans med båda sina biologiska föräldrar. I min dröm är jag ensam i huset. Jag öppnar låda efter låda, skåp efter skåp, för att våndas av minnen jag lagt åt sidan eller rentav förträngt. De kan förstås också vara helt påhittade av John Blund, men mitt samvete gnager ändå medan jag uppenbart försöker bearbeta mitt förflutna. Så kommer jag till den punkt när jag förstår att jag är inne i en dröm och bestämmer mej för att jag vill vakna igen. Efter några försök lyckas det. Och jag önskar då att jag bara kunde känna lättnad över att vara tillbaka i mitt lyckliga, om än flunssiga, nya liv. Men det förgångna snurrar runt ännu en stund i bakhuvudet.

Eländiga samvete!

20131105-130948.jpg

It’s a HEN

Jag och Nellie tog våra två katter till veterinären idag. Chili, vår kvartssibiriska snart 4 månader gamla kattunge, skulle få sin trippelvaccin (kattpest, kattflunssa och nåt jag inte minns) samt ett microchip i nacken. Molly, vår vuxna katt, skulle enbart microchipas. Chipen ska fungera som id-märkning men även som nyckel för planerad kattlucka.

Molly har en lång historia. Hon kom till oss för snart ett år sen efter att allergi uppdagats i tidigare familjen. Och den familen hade i sin tur köpt henne på katthuset. Vi vet alltså inte exakt hur gammal hon är, minst 5-6 år, men det kvittar sålänge hon är frisk. Vilket hälsoundersökningen idag visade att hon var. Men… Här kommer ett STORT men: hon är en HAN!!!

Chocken alltså! Att åka hemifrån med två honkatter men komma tillbaka med en av varje sort. Veterinären var finsk. Min finska är väl helt ok, men nu fattade jag inte. Hon lyfte på Mollys svans och sa:

– Molly on siis uroskissa.
– Siis leikattu tyttökissa?
– Siis leikattu uroskissa.
– Siis mikä se uros nyt oikein on; tyttö vai poika?!
– Mollylta on poistettu kivekset ja sillä on pippeli. Siis leikattu poikakissa.

Jestas ändå! Hur dum kände man sej då?! Nu har både vi och hennes förra familj grym identitetskris för Mollys skull. Hon är en han! Eller kanske en hen?

20131101-174116.jpg
Molly eller Molle?

Hovfrisörskan

Ensamstående studerande/deltidsarbetande 2-barnsmor eller gift studerande 3-barnsmor utan studiestöd. Same same. Sålänge jag haft barn har det varit knapert i kassan. Inte för att barn är så dyra (innan de är ca 10), men för att jag försatt mej i sådana livssituationer. Jag klagar inte. Det är självvalt. Men det har resulterat i att man lärt sej att spara in där det går.

I vår familj går man mycket sällan till frissan. Man som kvinna, pojke som flicka, baby som vuxen – alla klipps av mej. Alla år har det varit så, och för det mesta brukar det bli helt okej med tanke på att jag är en självlärd amatör. Svårast att klippa är nog mina män (man och son) med sina tjocka hårsvall.

Nicholas har alltid varit en riktig guldlock i sitt yviga böljande hår. 2009, 5 år gammal, såg det ut såhär:

20131030-095637.jpg

20131030-095653.jpg
Till min förfäran ville 9-åringen nu bli av med sina längder. 7 centimeter kapades av och plötsligt blev han en ”man”:

20131030-095854.jpg

20131030-095946.jpg

20131030-095958.jpg
Publicerat med tillåtelse av lilla herrn som var mycket nöjd med den nya frillan.

I huvudena på tanttorna

Jag hade igår äran att agera POMPdeLUX värdinna. Riktigt skönt att inta den rollen efter att jag de två senaste säsongerna själv varit representant för de här ljuvliga danska barnkläderna. Skulle lätt ha kunnat shoppa mej fördärvad, men för en gångs skull var jag realist och höll mej till en summa min tunna plånbok klarade av.

Lika roligt som det var att få tafsa på den vackra kollektionen var det att ha 15 pratglada ”tanttor” (Junis ordval) på besök. Kaffet byttes efter shoppingen ut mot vin och diskussionerna blev allt livligare för varje timme som gick. Magmusklerna tackar för många skratt och hjärnan fick gå på högvarv när ämnena emellanåt rörde allvarliga och komplicerade frågor.

Tack alla ni härliga TANTTOR för en skönskön kväll!

20131027-190913.jpg

20131027-190925.jpg
På tal om intressanta diskussionsämnen – ni har väl inte missat Nadia och Linn?