Spökande samvete

En mamma ska inte vara sjuk. Iallafall inte jag. Jag märker att det är länge sen jag varit i den här sitsen för jag har riktigt svårt för den. Det är tredje dagen jag är sängliggande, snorfylld och med spränghuvudvärk. Termometern kommer knappt över 37, men så brukar jag nästan aldrig ha feber heller.

Mitt samvete lider fruktansvärt. Framförallt gällande min familj. Där ligger jag under filten på soffan, försöker leka med Juni som sitter i min famn, försöker förhöra Nellie på engelskaläxan, försöker med min pipiga röst engagera Nicholas i att berätta hur dagen varit. Och jag känner mej såååå värdelös och eländig som mamma. Jag tillåter mej helt enkelt inte att vara sjuk, men min kropp ser till att jag inte kan annat. Det är en vanlig liten flunssa. Jag är inte dödssjuk som det nästan låter nu när jag läser de tidigare raderna.

Min färska äkta man är en klippa. I alla lägen! Han knarrar och marrar inte för att han får dra hela lasset några dagar. Ändå tycker jag mej höra en irriterad ton i hans röst när han tömmer diskmaskinen, gör Juni klar för natten, matar katterna. Jag antar att det endast är mitt lidande samvete som spelar mej ett spratt.

Två värdefulla vardagar har gått till ”hukka”. Jag BORDE handla, BORDE baka inför marknaden i barnens skola i helgen, BORDE skicka ut några mail i egenskap av klassmamma, BORDE hämta vinterdäcken jag har beställt och BORDE gå på ett utvecklingssamtal idag. Och så BORDE jag verkligen skriva på min gradu. Herregud, två dagar gick och jag fick INGENTING gjort. Istället somnar jag på soffan (efter att i pyjamas fört Juni till dagis) och sover djupt i tre timmar.

Men inte ens i sömnen får mitt samvete vila. Jag är plötsligt tillbaka i det hus där jag levde mitt förra liv, där Nellie och Nicholas fick sina första år, en fjuttig del av sina liv, tillsammans med båda sina biologiska föräldrar. I min dröm är jag ensam i huset. Jag öppnar låda efter låda, skåp efter skåp, för att våndas av minnen jag lagt åt sidan eller rentav förträngt. De kan förstås också vara helt påhittade av John Blund, men mitt samvete gnager ändå medan jag uppenbart försöker bearbeta mitt förflutna. Så kommer jag till den punkt när jag förstår att jag är inne i en dröm och bestämmer mej för att jag vill vakna igen. Efter några försök lyckas det. Och jag önskar då att jag bara kunde känna lättnad över att vara tillbaka i mitt lyckliga, om än flunssiga, nya liv. Men det förgångna snurrar runt ännu en stund i bakhuvudet.

Eländiga samvete!

20131105-130948.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s